EU:s regler om rätt till reparation flyttar fokus från återvinning till livslängd. För branschen betyder det att en del produkter borde nå anläggningen senare.
En tvättmaskin vars pump går sönder efter sex år blir avfall om reservdelen kostar halva nypriset eller inte går att få tag på. Samma maskin kan gå i tio år till om delen finns och en reparatör hinner komma inom en vecka. Det mesta av klimatavtrycket uppstod redan vid tillverkningen, så varje extra år i bruk sänker avtrycket per användningsår.
Det är logiken bakom EU:s direktiv om rätt till reparation, som ska tillämpas i medlemsländerna från sommaren 2026. Tillverkare av produkter som omfattas av ekodesignkrav, bland annat tvättmaskiner och mobiltelefoner, ska kunna erbjuda reparation till ett rimligt pris även efter att garantin gått ut. Reservdelar ska finnas tillgängliga under en längre tid.
Reglerna täcker däremot inte allt som hamnar på återvinningscentralen. En elvisp eller kaffebryggare som slutar fungera efter två år faller utanför, och där är det fortfarande pris och design som styr köpet. Livslängd anges sällan i produktbladet. Effekt och vikt gör det.
Mycket av kunskapen om hållbarhet kommer i stället från användarna. Ett omdöme skrivet efter ett par år, där någon berättar att gångjärnet gav upp eller att batteriet tappat halva kapaciteten, säger mer än en miljömärkning på kartongen. Konsumentjämförelser som Faktavalet väger in kundomdömen, och där syns ibland mönster som tillverkaren aldrig redovisar.
Omdömena har ändå sina gränser. De flesta skrivs veckorna efter köpet, när produkten fortfarande fungerar som ny, och fel som visar sig efter fyra år fångas sällan upp.
För återvinnarna kan förskjutningen märkas i flödena om några år. Färre vitvaror i förtid, men knappast färre småapparater så länge de ligger utanför reglerna.
BREAKING