Subventioner till gruvnäringen missgynnar återvinningen
Vårt moderna samhälle är beroende av metaller. För vissa metaller, som koppar, har vi redan i dag brutit ungefär hälften av de kända reserverna. Potentialen för återvinning är därför enorm.
- Stor kraft läggs ner på att prospektera och bryta metaller ur jordskorpan, medan vi låter de metaller som vi kanske redan har i handen, i mobiltelefonen, gå förlorade, säger Nils Johansson, doktorand på Avdelningen för industriell miljöteknik vid Linköpings universitet.
Att det är så, beror enligt Johansson på att metallåtervinningen inte är lönsam. Det kostar mer att ta tillvara metallerna än det värde de har på marknaden. Detta trots att halterna av metaller kan vara lika höga på en deponi eller under en stadskärna som där jungfrulig metall bryts ur berggrunden.
Johansson menar att de ekonomiska förutsättningarna gällande stöd, bidrag och skattereduktioner borde se annorlunda ut. Han menar att gruvsektorn på olika sätt ges mer än tretti gånger så högt ekonomiskt stöd medan återvinningssektorn endast stöds med några få miljoner i forskningsanslag.
- Även om man jämför per producerad ton metall så subventioneras gruvsektorn fundamentalt mycket högre än återvinningssektorn, säger Nils Johansson.
Nils Johansson är kritiskt till dagens svenska mineralpolitik eftersom den leder till en utveckling som ökar skillnaderna, snarare än minskar dem. Fotograf: Peter Modin.