Diskussionen inom avfallssektorn om hur den ska minska sina utsläpp saknas. Insikten om att kraven på ett klimatneutralt Sverige även gäller avfallsförbränning verkar saknas. Man är nöjd med att argumentera för att man gör klimatnytta genom att undvika deponering. Men genom att deponeringen av organiskt material minskar i land efter land, så kommer denna möjlighet till klimatnytta att försvinna. Inte heller kommer man att kunna peka på klimatnyttan med att ersätta fossila bränslen när de fossila bränslena avvecklats av klimatskäl.

Det behövs därför en diskussion inom avfallssektorn om hur man ska kunna minska sina klimatutsläpp ytterligare. Man har minskat deponeringen av lätt nedbrytbart organiskt material. Men vilka är de kommande stegen, eller tänker man sig att bli den sista branschen som reducerar sina koldioxidutsläpp till noll?

Under de senaste decennierna har avfallsförbränningen i Sverige ökat kraftigt. År 2000 eldades drygt 2 miljoner ton avfall i Sverige. År 2015 var det knappt 6 miljoner ton, enligt siffror från Avfall Sverige. I takt med detta ökade också utsläppen av fossil koldioxid från avfallsförbränningen från 0,8 miljoner ton 2000 till 2,4 miljoner ton 2015, enligt SCB:s siffror. Det finns knappast någon sektor som ökat sina utsläpp så kraftigt under denna tidsperiod. Dessa motsvarar nu cirka 5 procent av Sveriges totala utsläpp.

De utsläpp som kommer från avfallsförbränning kommer i första hand från plast och gummi som är tillverkat från fossila bränslen. När de eldas frigörs koldioxid.

Ur ett klimatperspektiv är avfallssystemets största roll att den hjälper andra branscher att minska sina utsläpp. Genom återvinning kan man ersätta jungfruliga råvaror och det leder i de flesta fall också till sparad energi och minskade utsläpp av växthusgaser.

Det går att hävda att också avfallsförbränning gör klimatnytta. Detta gäller för lätt nedbrytbart organiskt material, till exempel matavfall, om förbränningen ersätter deponering. Detta eftersom matavfallet vid syrefri (anaerob) nedbrytning i en deponi blir till växthusgasen metan.

Men det gäller inte material som är svårnedbrytbara under syrefria förhållanden, till exempel plast. Med sådana material sker ingen större nedbrytning i en deponi på kort sikt och då produceras inte heller metan. Förbränning av plast leder alltså till utsläpp av växthusgaser precis som andra fossila bränslen.

För att minska utsläppen av koldioxid från avfallsförbränning finns det några strategier. En kan vara att öka utsorteringen av plast från det avfall som förbränns. En viktig fråga blir då vad man ska göra med denna utsorterade fraktion. Kan den återvinnas? I så fall kan det krävas teknikutveckling. Det krävs också ändrade ekonomiska förutsättningar för att det ska bli lönsamt eller lagkrav på återvinningen.

Om plasten inte återvinns kan den kanske lagras eller deponeras? I så fall krävs lagändringar, för det är inte tillåtet i dag.

En annan strategi kan vara att satsa på CCS, alltså infångning och lagring av koldioxiden. Det kräver dock en omfattande teknikutveckling och blir antagligen ganska dyrt.

En tredje strategi kan vara att försöka förändra materialanvändning i samhället så att mängden plast av fossilt ursprung minskar. Det kräver dock en omfattande omställning som kommer att ta tid.

Jag tror att avfallsförbränning i ett framtida klimatneutralt och hållbart samhälle kan ha två viktiga roller. En för att ta hand om farligt avfall som förstörs då det förbränns. Det kan handla om farliga organiska ämnen och också om plast med farliga tillsatskemikalier som vi inte vill ha i kretsloppen.

En annan roll är för produktion av värme och el från biologiskt avfall som är så pass rent att det kan klassas som biobränsle. Detta innebär dock antagligen att avfallsförbränningen får en mindre roll jämfört med den kapacitet som finns i dag. Det innebär att man kan förvänta sig ett omfattande motstånd och lobbyarbete från dem som i dag står med stora investeringar i avfallsförbränningskapacitet.

Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys, KTH

Bild: Arkiv