23948sdkhjf

Askan, avfallsförbrännarnas huvudvärk

Hundratusentals ton giftig aska produceras varje år i Sverige. I askan finns metaller värda miljontals kronor – men dessa återvinns inte. Dessutom tillkommer en miljon ton bottenaska, där deponiskatten styr mot användning som kan skjuta stora miljöskulder till framtida generationer.

Askor och slagg från avfallsförbränning tillhör samhällets värsta restprodukter, det slog en rapport fast för snart åtta år sedan. Medan aska från biobränslen kan användas i cementtillverkning finns det färre användningsområden för askor från avfall.

Det är framför allt flygaskan som är problematisk. Den består av stoft som följt med rökgasen och avskiljts i filter och andra reningssteg. Här finns en salig blandning av giftiga ämnen: dioxiner, tungmetaller och andra giftiga grundämnen. Den största delen av de närmare 300 000 tonnen giftig aska transporteras med lastbil till Norge för att förvaras i en nedlagd kalkgruva.

 

Där ligger flygaskan i säkert förvar, men det finns flera problem. Ett av dem är att gruvan börjar bli full, ett annat är att askan innehåller värdefulla metaller som borde återvinnas. Enligt beräkningar uppgår enbart värdet av zink i askan till 75 miljoner kronor årligen. Koppar brukar också nämnas som en återvinningsvärd metall.

 

Ur ett kretsloppsperspektiv borde även näringsämnena kalium och fosfor återvinnas. Nu kanske det låter som att askan är proppfull med värdefulla metaller, men i själva verket är de ganska utspädda med kalk och andra kemiska föreningar som använts för att binda de farliga ämnena.

– Över huvud taget känns användningen av kalk helt ohållbar i samhället. Vi använder den en gång och lägger sen på deponi eller som vägbyggnadsmaterial. Vi skulle kunna recirkulera 80 procent av allt kalcium istället för att bryta ny kalk i kalkbrotten hela tiden, om bara processerna vore anpassade för ett kretslopp, säger en intervjuperson i förbigående.

 

De flesta är överens om att bly, kadmium och kvicksilver inte ska tillbaka ut i samhället. En bekväm lösning vore att låta dem liggar kvar i askan som stoppas ner i gruvhålet. Men i Göteborg jobbar forskare med att utvinna tungmetallerna ur askan så att den ska bli mindre farlig.

– Utan att säga för mycket har vi en metod för att återvinna minst 80 procent utav koppar och zink, samtidigt som vi får bort minst 90 procent av allt kadmium och bly, utan att ens försöka utvinna kadmium och bly, berättar Britt-Marie Steenari, professor i industriell materialåtervinning vid Chalmers.

Hennes önskan är att kunna rena fram en askrest som är så ofarlig att den kan användas som tillsats i cement. För att komma dit återstår det dock en del forskning. Till exempel vill hon få bort antimon ur flygaskan.

Trots att det existerar en metod som i pilotskala uppvisar goda resultat är den inte konkurrenskraftig. Ett par personer som Recycling pratat med menar att det behövs politiska styrmedel som gör en sådan återvinning mer lönsam jämfört med att lägga all flygaska på deponi.

 

I praktiken så har det ändå börjat hända något. Flera återvinningsföretag arbetar med att utvinna ämnen ur de giftiga flygaskorna. Ragn-Sells planerar en anläggning utanför Stockholm som ska återvinna vägsalt och näringsämnet kalium.

Stena ska bygga en demonstrationsanläggning i Danmark för att utvinna zink och koppar och avlägsna kloridsalter. Därmed ska askmängden som behöver läggas på deponi minska med 40 till 60 procent.

 

Det är naturligtvis bra att askorna genomgår olika kemiska processer för att återvinna metaller och bli mindre giftiga. Samtidigt är det en bakvänd lösning.

 

Flera personer som Recycling varit i kontakt med menar att avfallet som ska eldas måste bli renare, eller att det differentieras så att vissa anläggningar eldar giftigare avfall än andra. På så sätt skulle vissa av dagens farliga askor kanske bli klassificerade som icke-farliga, eller att vissa askor får högre halt av särskilda utvinningsbara metaller.

– Staten skulle kunna påverka vad olika kommuner kör för typ av avfall. Fast det är jättesvårt som det ser ut idag. Det kommunala självstyret är ju så extremt utbrett, och har gått för långt tycker jag, säger en person.

 

Förutom flygaska så produceras ungefär en miljon ton bottenaska, även kallat slaggrus, varje år i Sverige. Detta avfall klassas för det mesta som icke-farligt. Hittills har bottenaskan använts för sluttäckning av deponier, men i takt med att allt fler gamla soptippar har sluttäckts, ökar behovet för att finna annan avsättning för materialet. Alternativet är annars att varje år lägga nästan en miljon ton bottenaska på deponi – vilket blir dyrt på grund av deponiskatten.

 

Vissa europeiska länder har länge använt bottenaskan i vägbyggen och andra konstruktionsarbeten. Den stora fördelen är att slippa använda jungfruliga material såsom naturgrus eller bergkross.

På grund av den nuvarande tolkningen av lagstiftningen i Sverige finns det få tillstånd för användningen av slaggrus för anläggningsändamål, trots att det är likadana energiaskor i andra länder och med ungefär samma egenskaper, säger Raziyeh Khodayari, miljö- och askansvarig på branschorganisationen Energiföretagen.

 

Att sprida bottenaskan i samhället är en vattendelare. Vissa tycker att det är bra, andra inte. Miljöföretaget Ragn-Sells är ett bolag som tagit ställning och menar att en oklok användning av slaggrus kan sprida farliga ämnen över stora områden. Ett tänkbart scenario är att gränsvärdena för förorenad mark stramas upp i framtiden. Det kan få den oönskade konsekvensen att motorvägar byggda med slaggrus helt plötsligt kan klassas som förorenade markområden.

Ett alternativt förslag är därför att mellanlagra askorna i väntan på en framtida utvinning av metaller och mineraler. Dagens lagstiftning är dock för fyrkantig för att tillåta något sådant.

Jag har lyssnat på Ragn-Sells och det är möjligt att vi ändrar vår inställning i den här frågan. Askorna är en kostnadsfråga för oss, men vi tycker att miljön och effektiv användning av resurserna är viktigare. Sen tycker vi att om något måste läggas på deponi eller mellanlagras för materialutvinning så ska det rimligen inte behöva kosta något under den mellantiden, och då måste lagstiftningen ändras, menar Raziyeh Khodayari.

 

Recycling har pratat med andra personer, både anhängare och belackare till avfallsförbränningsindustrin, som menar att deponiskatten och deponiförbudet borde förändras. Idag är skatten en ekonomisk drivkraft för bolagen att hitta avsättning för sina avfall, oavsett om det är bra för miljön eller inte.

Största problemet för förbränningsbranschen just nu är förra sommarens EU-beslut som kan hota bottenaskornas nuvarande klassificering som icke-farligt avfall och därmed användningen av askor och slaggrus.

Det handlar om en summeringsformel för att beräkna ämnens farlighet för vattenlevande organismer. Om branschen kan hitta en testmetod som bevisar att bottenaskorna är mindre farliga än det teoretiska värdet så är det testmetodens resultat som gäller. Den vägen vill Avfall Sverige gå.

Det mest rimliga är att utarbeta en testmetod som visar på innehållet i lakvattnet från en bottenaska. EU-beslutet vinner laga kraft till sommaren och vår ambition är att ha vägledning, ståndpunkt och delresultat klara i maj för hur askorna ska klassas, berättar Johan Fagerqvist, rådgivare för avfallsanläggnings- och deponifrågor hos Avfall Sverige.

 

Ingen vet idag hur summeringsformeln kommer att påverka användningen av bottenaskorna. Ett skräckscenario är att de klassas som farligt avfall. Då kommer de med största sannolikhet inte att kunna användas vid anläggningsarbeten över huvud taget, varken i Sverige eller utomlands.

 

– Det svenska systemet bygger på att alltid göra en unik bedömning i varje enskilt fall. Vi vill helst se en generell bedömning som underlag för de enskilda fallen, men eftersom vi inte vet hur myndighetssverige kommer att ta ställning i olika ärenden så tar vi fram ett enhetligt dokument för klassning enligt de nya reglerna, säger Johan Fagerqvist.

Fakta:

Askor vid avfallsförbränning

Vid förbränning av avfall bildas askor som motsvarar ungefär tjugo procent av avfallets vikt. Femton procentenheter är den grövre och mindre giftiga bottenaskan. Här finns till exempel större metallbitar, grus, glas och delvis oförbränt avfall. Idag återvinns regelmässigt järn och aluminium, men för bara tio, femton år sedan var det inte självklart. Varje år producerar avfallsförbränningsverken tillsammans en miljon ton bottenaska.

De övriga fem procentenheterna är flygaska, som består av det stoft som virvlar upp och följer med rökgaserna och fastnar i filter eller andra reningssteg. Här finns högre metallhalter jämfört med bottenaskan, men också mycket mer giftiga ämnen såsom dioxiner och tungmetaller. Flygaska klassas som farligt avfall medan den mesta bottenaskan klassas som icke-farligt avfall. Den årliga flygaskeproduktionen är nästan 300 000 ton.

Artikeln är en del av vårt tema om Avfallsförbränning.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.094